exempel på liv

Dansk. Vad annars. Jag uppslukas, all denna danska, jag går omkring och muttrar för mig själv på ett språk som inte är mitt, hälsar på människor – grannar som passerar förbi med vänner, familj, släktingar – och kan inte efteråt minnas på vilket språk de tilltalade mig. Eller på vilket jag svarade.
Det är inte bara jag. En regnig söndag gick jag bort till kaffestället för att kolla öppettiderna inför en helgdag. En kvinna med barnvagn som redan stod där förklarade på svenska att "det är lukket". Jag hade inte ens öppnat munnen.
En subkultur. En subdialekt. En sociolekt. Som rinkebysvenska, rosengårdssvenska, vad vet jag.

Min danske granne och jag står på min toalett och talar om värmen som inte fungerar – jag vet inte hur vi hamnade där, antagligen för att jämföra värmenivåerna, men där står vi i alla fall och jag står längst in och kan inte på ett enkelt sätt backa ut genom dörren och förflytta samtalet till en mer lämplig plats eftersom grannen, som är två meter lång, spärrar vägen genom att obesvärat luta sig mot vasken och prata på, som om ett badrum vore det naturligaste stället i världen att umgås på. Jag säger att det är koldt i soveværelset och att jag gott kan förstå att det hänger sammen med vartannat, han säger att selvfølgeligt skal man ikke behøve ha så mücket kleder på innenhus och klappar mig på armen.
Där står vi i mitt badrum och byter av artighet ut ord i våra meningar och jag blir så nervös att jag säger "super" så fort grannen föreslår någon enligt honom lämplig åtgärd och avslutar med att göra tummen upp.
Sen går grannen självmant ut ur badrummet där mina underkläder hänger på tork över handduksvärmaren och hem till sig och sin fungerande värme.

Enligt samma modell går besöken till hos min danske läkare och den danske psykiater som min danske läkare i ett anfall av välvilja har remitterat mig till. Men där känns min ovana att falla in i andra språk som ett tecken på mental instabilitet och något jag bör undvika, vilket enbart leder till att jag tvångsmässigt upprepar "det är jag bevidst om" och "ja" med danskt uttal.

I en text jag läste en gång hävdade någon att personer som lätt anpassar sig till andra dialekter som regel är mycket musikaliska. Att det handlar om en form av gehör. Det är en smickrande teori, men jag antar att det lika gärna kan handla om jagsvaghet, en undermedveten vilja om att vara till lags, att passa in.
Vad det handlar om i mitt fall hade kanske min danske psykiater kunnat reda ut, om det inte vore så att han efter en och en halv timmes samtal konstaterat att mina problem bäst löses genom en kreativ kurs.

rester

Slut på tramset. Jag vet inte vad jag ska skylla på. Eller, jo, det vet jag, men jag håller livet utanför den här bloggen.
Två citat i stället. Tre.
"Jag fantiserade om att sitta hemma resten av livet. Jag skämdes lite för det, men kunde inte motstå tanken."
"Jag drack ett glas vitt vin och kände mig lättad. Nu var det överstökat. Det var som att jag alltid såg fram emot att få allting överstökat. Att trassla mig ur alla situationer."
"Kanske jag är på lite dåligt humör. Det är svårt att veta när det inte finns andra människor närvarande."
Helle Helle. Dansk, vad annars. Slit dem med hälsan.

Och ett svenskt, för balansen:
"I natt försökte jag lyfta upp allt mörker med händerna."
Vackert. Och exakt.
Och ryckt ur sitt sammanhang, men vackert ändå.

Men ljuset i dag. Luften. Man vill hälla upp den i ett glas och dricka den.

keep smiling through, like you always do II

En sak till bara: Är inte den här bilden på Vera L väldigt… olycklig?
Och då avser jag inte pälsen.

keep smiling through, like you always do

Ursäkta. Jag har ett trasigt nätverkskort. Jag har ett trasigt själsliv. Kluvna hårtoppar. Vi pratar om något annat i stället. T ex att rubriken i förrförra inlägget alluderar på We'll meet again, vilket ingen vettig människa kan förstå. Därav.
Den här är också bra.
Nu loggar jag ut för ett tag. Viktiga möten and such. I 2009, no mercy.

Ni förstår, det här skulle aldrig gå. Ge mig tjugo år till – 1965 approx – och jag andas lättare:

some sunny saturday

I dag har jag tillbringat i 1942. Eller kanske 1947. Environ.
Det slog mig först när jag baxade min fullastade cykel förbi ett gulputsat funkishus, frontat av en vissnande rosenhäck: cykelkorgen full av purjolök, potatis, morötter, jag bakom styret i en tunn kappa med skärp i midjan, småblommig klänning, klackskor med slejf, uppsatt hår. Plus en kväljande doft av Trésor – jag fick för mig att jag kunde bära upp den för några år sen, det kan jag inte, men flaskan är snygg – som luktar kvalmig kärringparfym på mig (de flesta, jag håller mig strikt till två).
Som vilken lördagshandlande efterkrigstidshemmafru som helst. (Men jag borde haft hudfärgade strumpbyxor. Strumpor.)
(Och jag måste ha utstrålat en viss rekorderlighet; en farbror i affären upplyste mig om i vilken låda de bästa paprikorna och blomkålshuvudena fanns, påpekade att det var "bra pris på sockret den här veckan").
Jag sportar inte fyrtiotalet egentligen, eller något årtionde dessförinnan, jag har fel konstitution, fel utseende, fel färger. Jag önskar att jag kunde – jag gillar hudtonerna, laxrosa, det lagda håret, midjorna, materialen – men det enda jag möjligen kan komma undan med är strumpor med söm.
Men det var en rolig utflykt.
Sen fortsatte jag hem till lillasyster, som förstörde all magi genom att skärsskåda min kofta och fråga: Har du inga hela kläder?
Allt detta fokus på det negativa, jag förstår inte var hon har fått det från.

who by fire

Höstglöd. Inte eld. Fast med min familj, mitt så kallade umgänge: vem skulle bli förvånad.
Förra julen införde vi julklappsleken istället för traditionell julklappsutdelning på julafton, i ett försök – observera ordvalet: försök – att lätta upp stämningen.
Gör det inte. Gör det i varje fall inte utan en regelbok på minst tjugo sidor.

Men vad jag egentligen skulle säga var att det här – eld i kruka – påminner mig om en födelsedagsfest jag hade när jag var ung – alltså minns jag det bara vagt och luddigt – dit mannen jag var intresserad av medförde en påse bomullstussar i blandade färger som present. Han överräckte dem glatt leende med orden "det är väl sånt som ni tjejer använder". Killen som han hade slagit följe med hävdade att han försökt förmå honom att köpa en blomma eller åtminstone en ask Noblesse istället, men han hade insisterat.

ur vardagens… del II

Jag bjöd alltså – i linje med min kärringpersona – på eftermiddagskaffe i går, eftersom jag behöver a) jobba på min sociala tillgänglighet b) göra plats i frysen.
Det gick bra. Jag fick en hösteld i kruka och sju avlagda behåar. (Lillasyster. Vi har inte ens samma storlek.)
Därefter granskade ls min kjol och sa, med den subtila nedlåtenhet som hon behärskar till fulländning: "jag antar att den där inte är ny, för det brukar ju inte det du har på dig vara, och i så fall kan jag glädja dig med att det är modernt både med korta kjolar och manchester igen".
Hon betraktade även mina av stuvbitar från stugan sydda soffkuddar med återhållen avsmak och log ansträngt åt ett av sommarens loppisfynd, en liten snidad teakstork på sockel.
Vi har, vilket framgår, inte samma smak. Det är mestadels bra. Mindre slagsmål om arvegodset.

Sen pekade någon på kanelbullarna och utbrast triumferande "aha, vi firar kanelbullens dag" vilket fick mig att känna mig korrupt och kommersialiserad. Jag firar inte kanelbullens dag. Jag firar inte ens min födelsedag. Det enda jag firar någorlunda – för att jag inte har något val – är jul. (Men i år jobbar jag på att avvika. Jag gör vad som helst. Konverterar. Buddhism?)

Detta är alltså vad som har hänt. Och kanske lite annat, men det orkar jag inte fördjupa mig i.
I övrigt känner jag mig alienerad och har lågfrekvent ångest, dvs som vanligt. Och det finns så mycket som jag önskar att jag kunde skriva om här – mina grannar, mina unga älskare – men det kan jag inte, dvs som vanligt.

ur vardagens triviala upprepning

Ursäkta. Jag har haft en socialt utmattande helg. I fredags åt jag räkmacka och drack vitt vin med ett gäng pensionärer (varav ingen har självinsikt, någon utbrast indignerat – medan en repris av "Här är ditt liv" rullade på teven, dessförinnan hade ytterligare någon repeatat en Very Lynn-låt tre gånger – "hur menar du, här är det väl ingen som är sextiofem?").
I går forcerade jag stormen med en bag-in-box i en tygkasse (den gav bra tyngd i kastvindarna) och i dag har jag haft kaffegäster (sju sorters hembakt och en uppfriskande promenad i tjugo sekundmeters motvind).
I lördags blev jag i sms kallad för "världens bästa kärring". Vad ska jag säga om det? Att jag faktiskt är jag är en bona fide kärring? Lådvin i skafferiet och sockerkaka i frysen. Knästrumpor under kjolen. Alltid en avhyvling på lut.
Att jag ser beskedlig ut vid en hastig anblick handlar bara om yta, och det går dessutom snart över. Jag kommer att bli en skinntorr kärring med vassa kanter och knotiga knän. Vilken dag som helst nu.

Jaja. Nu ringer det på dörren.

kbt-karin hälsar

Steg två är poolen med stegen.
Skojar. Och: it so, so so ain't gonna happen. Kbt-Karin, skinny dipping. Kbt-karin.

lägga sej, sen stiga opp

Saker jag skulle vilja kunna skriva med lätthet: mej, sej, dej etc, nån/nåt, opp.
Det känns som att det signalerar en avkopplad, tillbakalutad och lättsam personlighet. Ungefär som att gilla att bada naken, att basta och att fira sina födelsedagar. Jag gör inget av det.

Det kommer mer här så småningom. Kanske, ta i trä. Jag har bara så svårt för att samla ihop mig, röra mig i en… riktning. Även bokstavsmässigt.
Jag gjorde det förr, men nu har jag inte gjort det på så länge att jag inte längre är säker på om jag verkligen gjorde det ens då, eller om allt bara är en efterkonstruktion.

vaknade kvart i 7. ångest. diskade, städade, vattnade blommor etc

Och en dos Lars Norénsk detaljrikhet. Som bara glimtar förbi, eftersom "loggbok från landet" ska sparas för mer lukrativa syften. Kan inte slösa bort passager som:

"Vaknade tio. Tio. Skyigt, kyligt. Satte en brasa, duschade. En tallrik fil och ett kokt ägg – jag äter plötsligt fil med branflakes, russin, löskokt ägg – på trappen. Såg en trädkrypare, två nötskrikor. Hejade på håll på Hans."

" Har ätit en korv på stubben vid utedasset, sett en ekorre. Fortfarande inte hittat stinksvampen. Cyklat till affären. Köpte mandelkubb, tre solrosbullar, tranbärsjuice, två tomater: femtioåtta spänn. De funderar på delikatessdisk."

"Jag tvivlar enormt mycket på mig själv just nu, på min förmåga, hur jag har kastat allt jag hade bokstavligt talat i sjön. Jag vet att jag kunde en gång, men vad hjälper det nu. Kanske kunde jag inte tillräckligt bra. Min egen otillräcklighet lyser mig i ögonen tjugofyra timmar om dygnet."

Eller personliga detaljer.

Skojar. Jag är inte tillräckligt målorienterad. Om det nu är den enda egenskapen som saknas.
(Men jag skulle kunna droppa några namn.)

den lokala brottsligheten

Sitter framför brasan med boken Upptäcktsfärd i naturen, som av layout och ton att döma verkar vara en bok för barn. Den är bra. Lättfattlig och tydlig. Inga svåra ord som biotoper och mycel. Många bilder. Har just lärt mig massor om olika sorters skog. Nu läser jag om hur djuren övervintrar.
Ute är det en strålande vacker morgon, klarblå och gyllene, en kärna av glas i luften. Fem grader, sexton inne när jag vaknade. Den enda och helt bokstavliga smolken i min bägare är att mjölken flockade sig när jag hällde den i kaffet.

Men det var inte vad jag skulle säga utan: Det var inte grannens kantarellpallande son som i vredesmod slog in fönstren på sin pappas bil med ett järnrör i våras. Det var den före detta styvsonen. Han bor numera i Dalarna. Det gör inte jag, och det lugnar mig därför avsevärt.

detta har hänt

Jag vet att jag låter som en pastisch på Lilla huset på prärien – eller kanske snarare Lilla huset i stora skogen, med en twist av Beatrix Potter – men vad gör man: det är så det är. Det är bara flätorna som fattas. (Lathet. Hästsvans går snabbare.)

– Jag börjar varje morgon med att gå en inspektionsrunda på tomten, sen dricker jag första morgonkoppen på förstutrappen oavsett väder. Den senaste veckan har jag varit klädd i gummistövlar och täckväst (stl 50, herr) och suttit på en DN i plastpåse (Willys).
– Jag pratar med djuren som fladdrar, hoppar och flyger förbi. Tror att fjärilarna som förirrar sig in eller landar på mitt knä försöker säga mig något. Tror att den lilla trollsländan som alltid sätter sig på tidningskanten när jag läser söker sällskap. Tror att alla djur oavsett antal ben förstår åtminstone något av vad jag säger.
– Jag tvättar för hand (vi har en tvättmaskin, men efter inmontering visade sig grunden inte vara konstruerad för centrifugering i 1200 varv eller ens 800, och här är tillräckligt kallt utan ett hål ner till källaren), diskar för hand, hänger ut tvätten på förmiddagen och tar in den och hänger framför brasan på kvällen, eftersom inget torkar ute i september. I går tvättade jag ett par jeans i toalettvasken. Jag är glad att jag bara är en och sextio.
– Jag dricker te (och whisky) och läser ingenting som är tryckt efter 1982. Har fågelarternas utbredning och bestånd ändrats sedan dess är det tråkigt.
– Jag går enbart klädd i lump och på fötterna har jag antingen ett nummer för stora gummistövlar av okänd årgång eller mammas vita plasttofflor med svart blommönster. Gympaskor vid högtidliga tillfällen.

Det mest anmärkningsvärda som hänt sen jag kom hit är:
1) När jag låste mig ute och fick klättra in genom toafönstret + hämta tvätten på taket inom loppet av en timme.
2) När jag, i ett försök att verka social och bättra på mitt rykte som mähä från stan (ingen preskriptionstid) gick på spontanvisit till grannen, pratade tvångsmässigt i tjugo minuter och avslutade med att peka på en trädaktig växt och fråga "och vad är det där för något spännande"? Fick svaret "en ros". Gick hem.
3) När en jättelik svartbrun schäfer flyttade in en morgon och jag fick gå grannskapet runt i pyjamas och pappas fem nummer för stora gummistövlar och försöka bli av med den. Jag har ingen vana av hundar. Hade.
4) När jag, som man säger, läste lusen av (det var bara sjaletten på huvudet som fattades) en annan grannes blekblemmige tonårsson som jag kom på med att palla kantareller inne på vår tomt första kvällen här (och satt därefter med adrenalinpåslag i flera timmar, eftersom folk löser konflikter med handgripligheter i de här trakterna, och jag hörde ljudet av en motorsåg. Tog till sist en halv lugnande tablett och en fingerbredd svindyr cognac och somnade i mammas säng.)
5) När jag prokrastinerade genom att skura hela huset med hjälp av högtryckstvätt och en stege. (Med synergieffekten att jag inte kunde röra mig dagen efter.)
6) Att jag inte gjort något av det jag föresatt mig att göra – i alla fall väldigt lite – vilket i och för sig inte är särskilt anmärkningsvärt. Men det är bra för min självbild att låtsas.

Det är väl det hela. Eller det är det inte alls, men allt ligger i begränsningen.
PS. Hunden hette Albert.

…

Jag är kvar. Torkar tvätt framför brasan. Ute sju grader och stjärnhimmel. Kattugglor och vind från väst i talltopparna.

Jag tror att jag skulle kunna bo här.

Finns nästan inga skivor här. Bara några gamla kassetter. Och då blir det därefter.

förhöst

Kvällarna är kyliga och tidiga nu. Guldpengar i björkarna, som om skogen förbereder sig för barnkalas. På morgnarna vilar hundratals små fallskärmar av spindelväv och dagg på gräset.
Och jag tycker så oändligt mycket om att vara här. Att, som just, sticka fötterna i ett par stövlar, gå runt huset och på stigarna till utkanterna av tomten. Dra koftan tätare om mig, titta ut i skogen på andra sidan staketet, upp mot himlen, höra fågelkvittret, prasslet i löven, knakandet bland grenarna. Gå in och lägga några nya vedträn på brasan. Vänta in mörkret, kvällen, natten. Ugglornas hoande och de sista nattfjärilarnas vilsna dunsande mot rutorna.
Jag sitter vid det gamla slagbordet nu, intill öppna spisen. Inga lampor tända. De sista tunna solstrålarna får furornas stammar att glöda. Och snart går det inte att se den stora granen utanför fönstret längre. Eller ens fåtöljen intill.

En sommar går förbi, den är alltid lika kort. All tid är alltid lika kort. Den är ingenting.

Nu går jag ut och låser källaren. Räddar cykelkorgen och dynorna från kvällsfukten, skakar löven från dörrmattan. Men jag tänder inte. Inte än. Den här sortens mörker är jag inte rädd för.

-

Cyklade till affären nyss. Vid bröddisken, en tant i kjol till en annan:
"hunt e de me di?"
Jag vet inte när jag hörde någon säga så sist. Farmor?
Blev på oförklarligt gott humör.

Molnvallar över inlandet när jag kom upp på backen. Tror jag stannar i dag också.

skattjakt

Går på skattjakt. Hittar morfars herbarium från 1933, ritningar till huset, foton. Gamla vackra stuvbitar som jag vill sy kuddfodral av och pärmen där alla kvitton, utgiftssammanställningar och köpehandlingar är insatta: spik 14.95:-, , kuprinollack 10.90:-, fotogenkamin 60:-, ottoman 55.90:-, vinbärsbuskar, 2 st 12:-
Morfars handstil, jag trodde först att det var mammas.

Jag har separationsångest.

I dag: höst. Björklöven singlar ner på gräsmattan, som snö.
-
Det tar tre timmar att gå runt sjön, jag vill göra det om en månad, när träden stöter i rött och vattenytan är en enda stor, färgsprakande tavla. Choklad och kaffe på termos och bredda smörgåsar (prickig korv, ost, leverpastej med ättiksgurka), stövlar med raggsockor i. Vaniljhjärtan.
Och sen sätta sig i en kall bil, imma på fönsterrutorna när man startar, den gryniga, vassa doften av kyla och plast.

Fisk i grannbyn och vackert, vackert med septembersol på ekorna i rad och sjön och träden runtom. Mjukt skimmer över kyrkan och åkrarna på vägen hem.
-
I kväll halstrad gös med skirat smör och rödbetor och kapris. Skirat smör. Jag tyckte det lät så vackert när jag var liten. Som silverte.

Sett en ekorre. Flera transträck. Gått runt i boxershorts och stövlar hela förmiddagen. Att det går att sjangsera mer här.
Nu färska vaniljmunkar och kaffe i bersån. Någon kom.
-
Björn Ranelid i lokalradion. Han svarar på lyssnarfrågor. Det är helt storartat. Och nyss flög en nässelfjäril in och landade på fruktkorgens kant.

Kall höstmorgon, den första. Dimma lång ner mellan träden och vass kyla. Dagg och droppar överallt.
Tvätten ser ut att frysa på sträcket.

Fullmåne, kritvit och spöklik bakom grenarna. Vassa stjärnor långt ner mellan trädstammarna. Hela skogen glimmar.

aldrig mer

Jag gjorde det ändå. Med m som moraliskt stöd. Och det var ännu värre än jag någonsin kunde tänka mig. Jag ville bara gråta. Kände inte igen mig, blev helt desorienterad, visste inte vid vilka av dessa jätteautostrador av lera som vilka platser en gång funnits, försökte lokalisera mig men allt var bara stora schaktade vägar, kalhyggen, gropar. Gravar.

Vi vandrade upp och ner i kratrarna, kom ut i det senast tillbyggda området och i förvirringen råkade jag leda oss långt in i skogen åt ett håll som jag aldrig gått förut, upp på åsen. Vi fick gå ett par kilometer längs landsvägen tillbaka, i pinande motvind och med mörka moln hängande över talltopparna. Det var kanske inte så m (i lånade gummistövlar, ett nummer för små) hade tänkt tillbringa sin lediga dag. Men för mig var det bra förströelse.
Aldrig mer tänker jag gå den vägen och den här gången är det sant.
Och allt som jag tycker om ska finnas för evigt, det är inte mer med det.

om landet som är men ändå inte

Jag skrev om landet förra sommaren, jag var orättvis. Det är fortfarande landet, landsbygd, skog, långt till det mesta. Femtusen kvadratmeter med tall och gran och ett litet hus mitt i, och en skog utanpå det.
Det finns en affär som stänger klockan sju, en biblioteksfilial med öppet två eftermiddagar i veckan, en buss på morgonen och en på kvällen. En kyrka med gudstjänst var fjärde söndag och en presentbutik med ekologiska cantuccini till turisterna, ett b&b, två krogar, ett vandrarhem.
Thairestaurangen finns inte kvar, den har blivit ett bageri, pizzerian en bykrog. Det var väl för mycket landet, trots allt.

Det är inte det det handlar om, det är skillnaden mot förr.

Att en ort inte har en thairestaurang är ingen garanti för att det inte ska byggas ut, konforma och deprimerande trävillor i glädjelösa pastellfärger över skogsstigarna och kantarellställena, jag cyklar runt bland dem och kommer vilse, får panik, hittar inte ut, allt ser likadant ut, allt är återvändsgränder, i frimärksträdgårdarna bakom de ännu inte uppvuxna häckarna står människor och glor på mig bakom sina grillar och gräsklippare.
Det har byggts ut, och det fortsätter att byggas ut. Prydliga rader av formstöpta ljusrosa och ljusblå och ljusgrå och ljusaprikosa hus och så en gammal fyrlängad gård mitt i. Eller en kvarglömd sommarstuga.
Det ser inte ut så här, men så ser det ut i andra änden av byn, där det bara var skogsmark och glesa gårdar när jag var barn, och vad kan jag göra åt det? Vad ska jag göra åt det? Demonstrera, kräva ett naturreservat, spä på bostadsbristen, öka trångboddheten, lägga mig över en skogsstig och vägra att flytta på mig när maskinerna kommer?

Missunnar jag dessa barnfamiljer deras hem, deras frimärkstomter med studsmattor och elgrillar? Ja, det gör jag. Vill jag att landet ska vara ett friluftsmuseum, en nationalpark? Ja, helst. När det gäller landet är jag oresonlig, allt måste vara som förr, den som slår sönder en av de gamla filtallrikarna med blåblommig kant dödar jag och den som försöker ta bort kaklet över diskbänken går samma väg. Att vi var tvungna att fälla det stora körsbärsträdet utanför gäststugan för tio år sedan sörjer jag fortfarande.

Jag åker buss ut den här gången och tänker gena genom skogen med min ryggsäck. Det går inte, där stigen vek av sist av står röjningsmaskiner, traktorer och lastbilar, bredbenta män i skyddskläder. Jag tar min ryggsäck och går tillbaka, går landsvägen ner i stället. Tänker att jag inte på några villkor tänker gå i den skogen igen, det vore för sorgligt, jag kan inte hantera det.
Det är våra stigar som försvinner nu, det är över våra svampställen som husen ska byggas. Aldrig mer kan jag leta efter kantareller där, aldrig mer kan jag åka skidor och fastna i hallonsnåren, aldrig mer kan jag snöra på mig mina gympaskor och springa tidigt på morgonen när daggen fortfarande glänser i mossan.
Lilla skogsrundan är död, eller i varje fall på väg att dö, jag hör vrålen – maskinernas, eller om det är trädens – ända ner till oss, de ekar genom skogen. Stora skogsrundan finns ännu, men det är väl bara en tidsfråga.

Inget varar för evigt, den som inbillar sig att något ska att vara för evigt är en idiot. Jag har skrivit det förr, jag skriver det igen, men det hjälper inte.


Aldrig mer.

livet på landet

Råkade nyss låsa mig ute och har just klättrat in genom ett 50x50 cm stort toalettfönster med hjälp av en stege. (Det gick bra. Jag är liten och relativt böjlig.)
Innan dess var jag uppe på taket och hämtade två tröjor på tork som gått till väders.
På landet blir det aldrig tråkigt. I varje fall inte när jag är här.
Nu ska jag plocka de sista vinbären och sen gå över till grannen och berätta att personer som ev ses krypa in genom fönster via stegar sannolikt inte är inbrottstjuvar, utan dottern i huset.

…

Morgonkaffe på bryggan
Skurar
Gös från grannsjön
Stjärnhimmel

Och efter regnet alldeles rosa kvällshimmel ovanför trädtopparna.

ett tecken

Söndag, sista halvan av augusti nu. Ett stort brunt löv blåste in när jag öppnade ytterdörren. Som om jag behöver några tecken, jag som har begrundat den mörknande grönskan sedan midsommar, de allt opakare nätterna, daggen på soptunnan.

Hösten hänger bakom knuten, blåser sin andedräkt på morgnarna och kvällarna, jag vet, men jag vill inte. Inte än, lite till, den här sommaren gick så fort, jag hann aldrig andas, aldrig känna efter. Inget av det jag ville göra blev gjort, i varje fall inte tillräckligt ofta, inte tillräckligt mycket.

Jag är för långsam, alltid den här eländiga långsamheten, att aldrig vänja sig vid något förrän det är över.
Jag behöver mer sommar. Jag packar mina väskor, åker till landet, blundar för mörkret och kvällsfukten. Gräshopporna spelar ett tag till, solen värmer än.
Jag packar mina väskor, viker ner mina drömmar, låser dörren om ångesten, det är inte mer med det, så får det bli.

Vad ska jag säga, jag är en kärring. Min musiksmak stagnerade redan innan jag föddes.

mina grannar

Jaha, var ska jag börja? Just nu färger jag över en utväxt (goldwell guldbrun) och gömmer mig för mina översociala gaygrannar (jag har en teori om att de behöver någon som föder deras barn).
Gaygrannarna flyttade in sent i höstas, och har sedan dess drivit igenom ett eskalerande umgänge på ett subtilt men målmedvetet vis. I påskas bjöd de in mig på lamm på långfredagen – tillsammans med min danske granne ex-politikern/
skandaladvokaten, som ger många intressanta träffar vid en googling – spelade Alla Pugatjovas senaste och Abba (de är aktiva i fanklubben) och berättade om sin första dejt för tio år sen, när de åkte från Stockholm till Eskilstuna för att köpa en handmålad kaffeservis i porslin.
Den ene gaygrannen blev så berusad att han somnade vid konjaken (efter att först ha avslöjat att han är tänd på vår gemensamme granne, en ung, mkt bildskön läkare från Norge). Dessförinnan presenterade de mig (kollektivt) för sina etthundrafemtio nallar, som upptar tre fjärdedelar av en hörnsoffa i skinn.

Jag har förhalat tillbakabjudandet sen dess, i den lama förhoppningen att jag ska hinna göra åtminstone vardagsrummet mer presentabelt. Det enda som har hänt är att jag har lagt ut trettio gamla svartvita foton och två ramar på en sittpall, det gjorde jag i juni. Jag dammtorkar över och runtom.
Varje gång vi pratas vid får jag panik över frågan som hänger i luften och måste låtsas att jag är hemskt upptagen och ofta bortrest. Det är jag inte, så nu funderar jag på att skaffa mobilt bredband och åka till landet ett par veckor. Prokrastinering. Inte bara av grannbjudning.

Jag återkommer om det här.

…

Men jag lovar inget. Och ni måste ge mig lite tid. Och jag kommer att befinna mig på tveksam uppkoppling ett tag framöver.
Jag pratar till samtliga läsare av den här bloggen nu, dvs mig själv.
Såhär.

Nu ska jag lägga in ett inlägg från den tolfte januari. Sju månaders delay. Känns rimligt.

o'hoy,

jag har var bara tvungen att segla lite på de sju haven, korsa ekvatorn med en tremastad bark. Smörjas in med talg och lampsot, rullas över däck och hållas under vatten, rakas med en rostig kniv.
Eller om det var polcirkeln. Men nu är jag tillbaka. I varje fall ska jag göra ett försök. För min egen skull, för att inte sluta som en bokstavslös krympling, ordförlamad och stum. Jag måste bara hänga lite bland utkasten först. Och se om blogger har skapat någon ny mall. Jag är trött på att skriva i ett kondoleanskort.
Tills dess:

Jag mindes en sommarkväll på stranden där hemma. Vinden hade lagt sig och havet var helt stilla. I skymningen antog havet och himlen samma violblå färg och horisonten smälte bort. Stranden blev ögats enda hållpunkt och den vita sanden var jordens yttersta rand. Precis bredvid började det ändlösa violblå himmelsrummet. Jag klädde av mig. Då jag tog det första simtaget var det som om jag simmade ut i universum.
(C Jensens ord, mina kvällar)

…

Randig himmel, som en trasmatta.
Nästan inget vatten i dammen på grund av ett tekniskt problem som min granne skandaladvokaten förklarat för mig, men som jag fortfarande inte förstår, det ska komma tillbaka, oklart när, all denna oklarhet kring allt, när, om?
Det blommar gult vid ena sidan, träden runtomkring är frodigt försommargröna, en liten gräsand simmade på bottenskylan häromdagen, jag förstår inte hur den bars upp, att den inte gick på grund.
Och körsbärsträdens blomblad yr i vinden, som en samling småfjärilar på kongress.
Allt detta under den trasmattsrandiga himlen, utanför mitt av deklarationspapper rutiga golv, annars inget, inte mer än så.

I dag: klippning av rosor, eftermiddagskaffe på balkong, cykeltur genom en sommarkväll. Allt är så utslaget nu, dofterna tillhör sommaren, mjukheten i motvindarna.
Känns bra. Har vant mig.

rubrik gnäll (#32478)

Jag tittar inte mer på dr.dk/bonanza, jag har sett allt, jag står för ungefär femtio tusen av av de fjorton miljoner visningarna. Jag bakar inte mer bröd och kakor, frysen är full, kakburkarna är fulla, jag lagar inte mer grönsakssoppa eller långkok, det finns ingen plats såvida jag inte börjar sälja av, såvida jag inte slår en rosett om några paket djupfryst kalops och överräcker till mina grannar på påskfredagens middag.
I stället läser jag om moln och vindstyrkor och meterologiska termer eftersom det roar mig, och letar efter jobb på ams eftersom jag är trött på allt, jag gör vad som helst, bara inte detta. Jag söker på jobb på pendlingavstånd till landet, jobb som finns där: grävmaskinsförare, bandschaktarförare, maskinelektriker, elskåpsbyggare, svinskötare, kunnig hästskötare med varmt hjärta. Redovisningassistent, rektor.
Om jag kan tänka mig att pendla längre finns ett jobb som folkhögskolelärare i naturkunskap och matematik.
Jag kan inte bygga elskåp, jag är dyskalkyliskt lagd, jag har suttit på en häst en gång och det var i Folkets park, jag var åtta. Jag har visserligen erfarenhet av att handskas med svin, men det faller på att jag inte har examen från naturbruksgymnasium, det är också kört.
På Bornholm har rundkyrkojobbet rykt, kvar finns en plats som røgerimedarbejder. Hur svårt kan det vara att röka sill? Makrill?

Jag är allvarlig.

Första vårkvällen. Syrenlila streck över himlen, havet så orimligt... blankt. Tusen skiftande färger över ytan, som på en oljepöl. Tunn måne med ett dis kring, gnistrande stjärnor mot genomskinligt turkost dunkel.
Och alla människor, var har de kommit från?
Restaurangen nere vid hamnen har öppnat, första april.

tåge

Mjölkvitt ute, dimman klistrar sig mot fönsterrutorna. En mistlur tutar dovt och entonigt ute på havet. Det låter ödsligt, olycksbådande, som ett rop på hjälp, en klagosång: en sjömanshustru vars man inte kommit tillbaka, en mor vars barn gick för långt ut i vattnet, någon som är ensam, vilse, övergiven, strandsatt.
Och fiskmåsarna, alltid. Som en skock gnälliga kärringar som aldrig tröttnar på att gapa på världen.

Frukost nu.

på väg

Vackert när vi körde hem i kväll: kolmörkt och krossade stjärnor över hela himlen. Mörkret är kompakt på ett annat vis inåt landet. Skog och åkrar, landsvägar utan belysning, små byar med utslängda hus och kyrkor. Alla dessa samhällen man passerar när man åker bil eller tåg, alla människor som bor där, lever sina liv, tar sig fram på något vis.

När jag var barn åkte vi alltid på bilsemester på somrarna. Vi brukade köra på natten - mamma körde och jag satt i framsätet för jag blev bilsjuk - när det var svalt och trafiken lättare. Jag älskade de där nätterna; motorljudet, däckens dunkande mot asfalten, bilradion på låg volym, mörkret runtomkring, alla som sov utom jag och mamma, mil efter mil, timme efter timme. Tryggheten därinne i bilen, världen som rusade förbi utanför. Ljusen från rastplatser och städer på avstånd, vi som bara fortsatte rakt fram, på väg i ett ingenmansland. Tystnaden, som aldrig blir riktigt tyst när en annan människa finns intill.
Jag brukade hålla mig halvvaken tills det började ljusna. Morgnarna var alltid kalla, grusiga. Bilarna blev fler, ljuden skarpare, magin löstes upp och försvann. Allting blev som vanligt, grå asfalt och betong, bleka ansikten bakom bilrutorna, vår bil blev bara en bland alla andra, vägen ledde någonstans igen.
Jag somnade, och sov tills vi kom fram.

Det är likadant fortfarande; samma känsla av att befinna sig inkapslad i ett eget, tryggt universum. Jag hade kunnat fortsätta hur långt som helst.

avd mer nostalgi

Avdelningen nostalgi, den enda som existerar här just nu. Den här är bra, det hade jag hade glömt. Intressant video som bonus. Jag gillar live-versionen från -82 också (snygg kavaj, snyggt med rosett kring halsen, snyggt lila ljus). Och publiken: den diggande tjejen i den första close up-en och killen i det andra. Jag står för ungefär hundra av visningarna.



(Det finns en röd tråd i all musik jag gillar – utöver att den, åtminstone på den här bloggen, är från jura, eller i varje fall krita – men jag antar att den går alla utom mig själv spårlöst förbi. Alltså: det finns en röd tråd. Jag kanske utvecklar någon gång. Eller inte.)

klipper motiver med drømme og saks, papirssiluetter af den fineste slags

Jag måste ha hört den här tusentals gånger när jag växte upp - jag vet att jag har gjort det - men att den är så bra - och sorglig - det fattade jag först kvart i tolv i går natt. Text.

rubrik kris

Jag bläddrar lite håglöst bland jobben på ams hemsida, jag tycker allt vore ett bättre alternativ till det jag gör nu, jag vet inte om jag vill mer. Jag kanske behöver göra något annat ett tag. Komma ännu längre bort från vägen, eller få nya perspektiv och infallsvinklar, vad vet jag, det vet man först efteråt. Ett pastorat söker en kyrkvärd på Bornholm, man ska sälja vykort, ta inträde, svara på frågor om kyrkan.
Jag googlar den, det är en liten vitkalkad rundkyrka på en höjd. Gröna åkrar och rapsfält runtom och havet en bit bort.
Allt det jag har gjort, i fler år än jag orkar tänka på, och så vill jag bli kyrkvärd på Bornholm.
Det här går inte längre. Det har inte gått på länge.

- - - -

Jag orkar inte, vill inte, det räcker nu. Jag skulle vilja sitta vid den där rundkyrkan på Bornholm och titta ut över åkrarna och havet och sälja vykort. Jag skulle vilja stå bakom disken hos bagaren på landet och slå in kavring och syltgrottor. Sälja grönsaker, odla grönsaker, vad som helst. Allt det skulle jag hellre göra. Alla dessa år, och det här är allt jag vill.



Bornholmska vallmor.

...

Och som jag hatade det då: alltid dansk fjernsyn, alltid dansk radio, alltid danmark på varenda semester, aldrig mallorca eller spanien eller italien som normala människor utan jyska sandstränder och legoland och kærnemelk och aldrig prickig korv hemma utan knallrosa spegepølse och rågbröd och jollycola och dansk ketchup och senap till hamburgarna på födeseldagspartyt, det var så pinsamt att man kunde dö. Och vykorten som jag alltid skickade när vi åkte på dagsshoppingtur över gränsen, "grüsse aus deutschland", som om det var där jag var. Jag brukade drömma att jag åkte bil genom Holland och Belgien, jag bara satt där i bilen och åkte på deras autobahn och sen tillbaka igen, jag klev aldrig ens av, jag vaknade lycklig ändå. Istället: en fullpackad grön passat direkt efter skolavslutningen, båten över och när vi kom hem kunde man inte öppna kylskåpet på flera månader för all stank från dansk lagrad ost som låg på hyllorna.
Jag hatade Danmark. Allt med det. Och se vart det ledde.

i stället

Jag kan inte skriva, i stället tittar jag på gamla danska tv-serier: Charlot og Charlotte, Taxa, Riget, Nikolaj och Julie, Huset på Christianshavn, Krönikan allt som jag kan se via dr.dk, skådespelarporträtt från 1978 och lördagsunderhållning från 1985.
(Inte Matador eftersom jag såg boxen - min julklapp till mig själv, min enda julklapp - två gånger i rad i julas.)
Danska serier för att de är bra - hade jag kunnat skriva hade jag utvecklat "bra", men det kan jag inte - och för att de är något annat. Trygghet, tröst, hyggelighet. Allt är alltid hyggeligt på danska.
Det där hygget, jag är uppvuxen med illusionen om det danska gemytet - till skillnad från den svenska stelheten, det danska arvet manifesterat ända in i kylskåpet och valet av ost, korv, ketchup - jag kan inte bara skaka det av mig i en handvändning.
Ju längre tiden går, desto mer som blir svårare att skaka av sig i en handvändning. Alla steg framåt, bortåt, och så inser man att man det enda man har gjort är att röra sig i en vid cirkel.

problemet är

att jag inte kan skriva längre. Inte ens här.
Och det beror inte enbart på att min dator fortfarande är tot, tot, tot. Dessvärre.
Tionde mars nu, jag vet inte hur det hände.

gider ikke

Jeg gider slet ikke. Jeg gider ikke ride, det er for stærk en Bevægelse; jeg gider ikke gaae, det er for anstrængende; jeg gider ikke lægge mig ned; thi enten skulde jeg blive liggende, og det gider jeg ikke, eller jeg skulde reise mig op igjen, og det gider jeg heller ikke. Summa Summarum jeg gider slet ikke.)

Kierkegaard. Men det hade kunnat vara jag.

Översättningen också:
Jag orkar ingenting alls. Jag orkar inte rida, den rörelsen är för intensiv. Jag orkar inte gå, det är för ansträngande. Jag orkar inte lägga mig ned, ty antingen skulle jag bli liggande, och det orkar jag inte, eller så skulle jag resa mig upp igen, och det orkar jag heller inte. Summa summarum: jag orkar ingenting alls.

sportlov

Vi åkte aldrig på sportlov. Någon gång åkte vi till Irenes och Lennarts stuga – trettio kalla mil med snö och skog utanför fönstren – men mest åkte vi till landet över dagen.
På landet var det alltid mer snö, så att vi höll på att köra fast med bilen på vägen upp till stugan. Vi letade fram längdskidor ur källaren, provade ut varsitt par som passade någorlunda och stakade iväg på skogsstigarna. Ingen av oss hade åkt utför, men vi åkte i sandtaget – mormor i pälskappa och med längdskidorna spända på sina högklackade stövlar – och vi åkte nerför backen vid sjön. Det är en brant backe, till vänster står en flera hundra år gammal ek och när backen planar ut går den över i en stig med vatten på båda sidorna. Man hade kunnat slå ihjäl sig där, men det gjorde man inte på den tiden. Vi åkte och ingen dog, ingen vrickade ens en fot eller handled.
Sen satt vi på upp- och nervända pulkor och fiskade upp kokt korv ur den grönvita mattermosen eller drack varm choklad och åt smörgåsar med prickig korv och ost. Det brukade komma randiga katter som vi matade med vispgrädden, vi ville alltid ta hem dem, det fick vi aldrig. Solen sken alltid, för det gjorde den på den tiden.
Andra gånger åkte vi skridskor på havet som var så knaggligt att man mest hackade sig fram. Termoschoklad och fastlagsbullar vid bagageluckan efteråt. Eller gifflar. Mamma bakade själv, mamma gjorde nästan allt själv, saft och sylt och marmelad och bröd och kakor. Vi vill alltid ha köpt. Den eviga otacksamheten: mamma som stod vid spisen och saftade och syltade och kokte in och vi som vägrade, pappa som fick äta upp allt. Vi fick köpemarmelad ibland, men lämnade skalen, pappa åt upp dem också. Hårda, torra skal i botten av burken för att vi lirkat upp all mjuk marmelad. Vi ville ha aprikomarmelad utan skal, som hos farmor och farfar – tjocka lager aprikosmarmelad på tjocka skivor gräddost på mjuk källarfranska som farmor köpte i Solidar, vi hade hushållsost – men det fick vi inte. Hela min barndom: allt vi inte fick. Rätt vinterjackor och väskor och ketchup och ost och semestrar och cyklar och frukt att ta med till skolan och snacks och läsk. Allt var alltid fel.
Men när jag försöker komma ihåg hur det kändes, att allting ständigt, jämt, hela tiden var fel, minns jag inte mer än känslan av besvikelse i just det ögonblicket som krusbärsmarmeladen sattes fram på bordet – den låg alltid i en keramikpotta med apelsiner eller jordgubbar på, man kunde fortfarande hoppas tills någon lyfte av locket. Jag tyckte om att åka till landet, tyckte om katterna som slickade grädde från våra fingrar med sina små sträva tungor, tyckte om att staka mig fram på de snåriga skogsstigarna. Vi fick inte aprikosmarmelad men ibland fick vi gurksallad.
Allt vi saknade, kanske var det egentligen ingenting.

och onsdag

Vackert i dag också. Snöhimmel och dova färger, nya mönster på isen. Tog bussen ut till mamma, vi hasade oss fram bland alla andra hasande människor, förbi kråkslotten ner till vattnet. Två grader i vattnet – alltid kritat på tavlan vid kiosken – fem minus och snöflingor i luften. Otrampat vitt åt alla håll.
Vi gick längs havet sen, stannade halvvägs och drack termoschoklad och åt ost- och prickig korv-smörgåsar. Folk åkte förbi på längdskidor och gick över isen, en gammal farbror i keps linkade ner till viken och matade fåglarna med bröd ur en ica-kasse.
Sen hasade vi oss tillbaka, hängde kläderna på tork och stekte sill och gjorde potatismos – stekt sill med rå lök, lingonsylt och skivad kavring – medan snön fortsatte att falla. Den faller fortfarande. Stora mjuka flingor som suddar ut alla spår av nyss.

vacker tisdag

Klar himmel och gnistrande vit snö, blå skuggor som lutar i en annan riktning än i höstas. Jag har gått, mil, förfrusit fötterna och suttit i lä på trappen till en vinterstängd sjöbod och blundat mot solen. Kluckandet från vattnet där viken går över i öppet hav, sjöfåglarnas kvirr på avstånd. Landfåglarnas kvitter och fladder i snåren. Istappsdropp från bodtaken. Ljummen termoschoklad.
Om man kunde stanna tiden.

Ondsinta människor och ondsint teknik hindrar mig. Nu sätter jag på mig skavsårsplåster och går ut och fotograferar mer snö.

olöslig ekvation

Tisdag förmiddag, halva sockerkakan är slut. En sockerkaka - i alla fall min sockerkaka - innehåller 3 dl socker. 1 dl socker väger 75 gram. En sockerbit väger 3.3 gram. Jag har på två dagar ätit 34 sockerbitar. Bara i form av sockerkaka.
Och ändå har jag inte mer energi.

platt resultat

Jag hann inte: sockerkakan har just sjunkit ihop på ett olyckligt sätt i ugnen. Den gjorde det medan jag stod och tittade på den (prokrastinering): helt plötsligt gick luften bara ur den och den la sig platt mot botten. Den ser ut som en utbränd dalsänka.
Det här känns som ett dåligt tecken.

det var meningen

att jag skulle börja skriva här igen, men ondsinta människor hindrar mig. Nu har jag bakat en sockerkaka för att lugna nerverna - huslighet som ångesthantering, mitt liv de senaste två månaderna - nu måste jag sticka huvudet i lejongropen. Eller lejongapet? Kasta mig i lejongropen? Sticka huvudet i lejonets gap? Jag har fel fokus. Skärpning.

klargörande

Vad ni missar när jag uteslutande bloggar i depressiva tillstånd av insomnia är alla känslolägen däremellan, t ex glädje, eufori, hoppfullhet. Normalitet.
Nu, när jag kom hem: alla bilarna på väg över bron långt borta. Som en kvarglömd julgranskedja med vandrande ljus i mörkret.

oförmåga

Hur många gånger orkar man flytta om bokstäverna för att skapa meningar som ändå är i stort sett identiska?
Jag gör det ändå, ibland, men de orden hamnar inte här.
Detta är en blogg om ord och oförmåga.
Detta är en blogg om oförmåga.

I övrigt är det snö, det snöade hela dagen igår, det ligger ett mjukt vitt täcke över träd och hustak och gator, men inte ens det hjälper.

ett brev

Jag och lillasyster är ute och går i regnet och halvdimman. Vi går lite planlöst fram och tillbaka, längs vattnet, in bland husen, ut till vattnet igen. När mörkret börjar lägga sig - det blåa mörkret, den sortens mörker som gör allting dunkelt men inte svart - går vi ut till fyren. På marken står en utbrunnen marschall. Inkilat under den ligger ett papper. Vi tar upp det, texten är till hälften utsuddad av regnet. Runda bokstäver, linjerade rader. Vi tänker att någon måste ha tappat det, att det måste ha fastnat under marschallen på något vis, och vecklar ut det. Det handlar om inget särskilt, ett vanligt brev, någon berättar om hur det är. Vad som hänt sedan sist. Om en bok om Bob Marley som den som skriver inte hunnit läsa än men ska, om låtarna hon lyssnar på om och om igen: "de där som jag spelade för dig på sjukhuset". En kall hand kring hjärtat.
"Nu börjar solen gå ner. Jag saknar dig brossan. Mamma och pappa hälsar. Vi tänker på dig hela tiden. Kram g."
Min syster lever. Hon står här bredvid mig. Jag lever. Ingen av oss behöver skriva sådana brev. Ingen av oss behöver gå ut till en fyr och tända marschaller när solen går ner.

Vi lägger tillbaka det igen. Ställer marschallen över, fäster blicken i dimman och skäms lite. För att vi har stört. Ber en lågmäld bön om att brossan har det bra där han är.
Sedan går vi och sätter oss på stenarna alldeles nere vid vattnet och tittar ut i oändligheten, ett mjukt, suddigt blådunkel utan början och slut, inget land åt något håll, bara dimma och himmel och hav och ett ensamt blinkande vitt ljus långt ute. Oändligheten som är så oändlig att den är ingenting.

Inte 24-7, men 20-5. Jag är för gammal för det här. Nu går jag och lägger mig.

gråväder

Det regnar och regnar och regnar.
Jag jobbar och jobbar och jobbar.
Äter smörgås och pannkaka och soppa. Bara mjöl och potatis. Och mjölk.
Vädret kommer ingenstans, det är lika grått från morgon till kväll, som en våt filt som någon glömt kvar. Alla höga byggnader är halshuggna av dimma och luften är så mättad av fukt att det känns som om den har bytt plats med havet. Dropparna under fönsterblecket är stora som glaskulor.
Jag klagar inte. Regn och gråväder gör mig lugn inombords. Molnen bäddar in tillvaron, regnet mot rutorna gör världen utanför otydlig. Det blir som en sorts persienner. Man ser inte ut, det finns ändå inget att se. Och fanns det något att se hade jag ändå inte haft tid att titta på det,
Vädret kommer ingenstans, jobbet kommer ingenstans. Det är som att reducera sås. Vänta, röra om, vänta. Gå några vändor och stirra ner i kastrullen, vänta lite till.
Jag ser snabb ut utanpå, men det är bara som det ser ut. Inuti är jag så långam att jag ibland undrar om jag rör mig alls.

grå dag

Grå dag. Inte snyggt grå, inga nyanser på himlen, bara grått. Inte en droppe ljus.
Det är bra, det är vad jag behöver. Men det är grått ändå.

men II

Jag har inte tid att blogga, alltså bloggar jag. Men: jag tror på en revival för kolhydraterna - det kommer förr eller senare, när allt gått varvet runt och folk inte blivit smalare eller lyckligare av te med kokosolja, Paulún-müsli och bacon med majonnäs, kom ihåg var ni hörde det först. HCD. High Carbo Diet. Bara bröd och chips. Pannkakor på knäckebröd och potatismos med pastaskruvar.
Vilket inte är vad jag förespråkar - jag är t ex positivt inställd till fett, men inte enbart, eftersom halva nöjet med sås är att mosa potatis i den, och smör passar bättre på bröd än på ostskivor - men jag kan eventuellt tänka mig att göra avkall på den principen för att bli rik.

men

hembakat och hemlagat, eftersom det tar tre veckor att etablera en vana, och det har jag gjort. Med marginal.
Jag åt nyss lite GB gräddglass, tyckte att den smakade papper. Och polarbrödet i morse kändes så... mjöligt.
Jag börjar bli en snobb.
Har alltid varit.
Jag har inte tid med det här.

(Fyi: jag skriver det här på en pc. Och allt är inte borta, det omistligaste finns på andra platser - jag är visserligen dum, men inte så dum - men tillräckligt mycket. Och tillräckligt dum.)

ovidkommande information

Hörni! Jag jobbar. Min dator är död (den ligger just nu på en fotpall med en tunnstickad vit sjal som svepning) och med den tiotusen bilder och fler tecken än jag orkar tänka på. Vad jag därför måste (borde) ägna mig åt 24-7 den här veckan: återskapa tecken. Samt tala i telefon med ett mer optimistiskt tonfall än vad det finns fog för ("det går bra" - det gör det inte alls).
Mellan varven fyller jag på energidepåerna med vad som måste vara den totala motsatsen till lchf och gi (brysselkex, ostmackor, varm choklad, kokt potatis/hasselbackspotatis/potatismos och, för den ultimata kolhydratchocken, kokt skivad kall potatis med kaviar på knäckebröd; s som bor i ett gammal stenhus på Gotland och är mer alternativt lagd än jag ringde häromkvällen och försökte sälja in lchf - hon äter t ex köttfärssås med strimlad vitkål istället för spaghetti (men fuskar ibland med finncrisp) - medan jag skrattade ihåligt i luren)
och tittar på snön, som fortfarande ligger kvar och är mitt enda ljus i mörkret.

Nu ska jag fortsätta att fördjupa mig i den moderna människans accelererande ångest. Så lämpligt.
(Obs, ej i egensyfte. Men det ger bra perspektiv på tillvaron.)

faktiskt

Den första februari, det snöar.

apropå ofas

Kraschad hårddisk på macbooken. Allt är borta. Jag backade upp ordentligt senast i somras, eftersom jag är en idiot.
Jag måste sluta gnälla. Det slutar likadant varje gång, dvs blir ännu värre. Alltså: 2009 kommer hädanefter att bli toppen; fyllt av kärlek, framgång, hälsa och lycka. Och snö.

…

Jag är i ofas. Med den här bloggen, med mig själv, med januari, med 2009. Det går över, men inte i natt - natten till den 27 januari när spökena jämrar sig entonigt i ventilerna. Jag låter dem hållas. De är också ett slags sällskap.
Nu ska jag försöka sova. Med spökena får vi se.

slud

Snö och smältvattendroppar på fönstret. Slud, på danska. Väder är alltid bättre på danska. Slud: snöslask. Tåge: dimma. Solrigt: soligt. Det finns ett uns av poesi i det; solrikt istället för soligt. Och tåge. Mjukt, som en utandning: [tå:æ]
Himlen är snögrå och suddig, det är is på dammen, vitt på taken, blåsten river runt inne bland husen. Fjorton sekundmeter, hård vind på land, kuling till sjöss, beaufortskalan, som borde vara utgiven i linneband, rubriken "vindens verkningar":
hela träd svajar, man går inte obehindrat mot vinden; sjön tornar upp sig och bryter; skummet ordnar sig i strimmor i vindens riktning.
Jag tröttnar aldrig. Och att smhi använder semikolon.

Nu ska jag göra varm choklad. Sen gå ut, inte obehindrat, och se skummet ordna sig i strimmor i vindens riktning.

skav

Jaha, vad kan jag rimligtvis skriva i dag som är nytt? Ingenting. Jag borde jobba, det gör jag inte. Jag gick ut nyss, tänkte att vad jag behöver är frisk luft. Ute: ljus som stack i ögonen, sol som stack i ögonen, mössan som stacks i pannan. Det luktade tång, surt. Tråkigt hav, tråkig himmel, tråkigt ljus. Inga nyanser, bara sol och platt. Fult, blött grönt gräs och en färglös blå färg på vattnet.
Jag vände igen, gick bakvägen hem och såg grannkatten uppflugen på en stol utanför sitt hus. Tänkte att vad jag behöver är att klappa en mjuk, varm katt. Jag smög in genom grinden, det var fel katt. Den blängde ondsint på mig med sina gula ögon.
Nu sitter jag framför datorn igen, strumpbyxorna sticks och jag har ett stort hål på baksidan av ena benet. Till vänster ett brev från skattemyndigheten, till höger en vas med vissnande tulpaner i ett sent stadie av förfall. Rakt fram en rosa julhyacint med dispens. Den ser malplacerad ut. Kvarglömd. Bortglömd. Ensam.

I februari stod levandet still.
Fåglarna flög inte gärna och själen
skavde mot landskapet så som en båt
skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.

Jag byter ut februari mot januari. Just nu skaver min själ mot allt.

blå kväll

Det är så blått ute nu. Lysande blått, Yves Klein-blått, ett ultramarint mörker. Himmel och hav och vi som går i det. En burk blå färg över allting.
Och ljuset från fyren som ett rött utropstecken över vattnet när jag gick hem.

vårtrötthet

Ljuset nu, har det kommit så plötsligt? Det flödar in, överallt, nästlar sig in i alla vrår, målar väggarna ett par nyanser vitare. Jag gick förbi spegeln nyss och mitt hår skiftar plötsligt i en annan färg. Ljusare, rödare.

För mig har våren börjat nu, den började redan på nyårsdagen. En skiftning, en förskjutning av balansen; något som är en liten, liten aning annorlunda. Dagsljuset som flödar in friare utan granen i det stora burspråket, som verkar röra sig snabbare när det inte behöver ta vägen kring tomtar och ljusstakar och julgranskulor. Och är det inte... ljusare? Skarpare, mer genomträngande.
Jag hörde en koltrast sjunga häromdagen, och igår kväll slängde jag ut en spindel. Blåbärsriset på bordet har slagit ut i små ljusgröna knoppar, nästan genomskinliga. Barmarken är bar på ett grönare sätt, regnet mildare.

Det är bara januari, på andra ställen är det midvinter nu, midvinter och mörker. Jag hoppas fortfarande på snö och en tjockare isskorpa på dammen, den som barnen ger sig på med sina hockeyklubbor så fort den fryser igen, hoppar runt på och hackar i tills den krackelerar och fryser i nya knaggliga mönster som slås upp igen nästa dag. Varje lunchrast kommer de springande, lite tidigare på helgen. Ibland har en av dem med sig en hund, en liten terrier. När den första snön kom var den helt förvirrad, barnen satte ner den på isen och den bara stod där. Tittade på lite snö som låg i en vassdunge, räddade sig tillbaka till tryggheten på land och stannade misstänksamt vid varje snötäckt buske.
Den snön vill jag ha tillbaka. Snömoln som dämpar ljuset, snöfall som dämpar ljuset, snötäcken som gör det mjukt och vänligt, lättare att stå ut med. När dagarna tilltar avtar mina. I november och december kan jag stiga upp hur tidigt som helst. I januari, februari, mars: det är ett under att jag ens kommer ur sängen.

Jag är vårtrött, trött på våren, trött på den redan innan den har börjat.

istället för ord

Mozarts pianokonsert nr 23, andra satsen. Vladimir Horowitz.
Det ensamma pianot. Stråkarna.
Gammelmanshänderna.
Allt som finns att säga, som egentligen är ingenting. Det är som det är. Med allt.

söndag i mitten av januari

Det blåser igen, så att det viner i masterna. Det låter som ett gällt, jämrande skrik, en entonig symfoni över januaritristessen. Ute är allt jämngrått i samma suddiga nyans. Himmel, hav, bryggor, stenar, allt glider ihop, fogas samman. Bara söndagsflanörerna i sina färgglada täckjackor och pannband sticker av. Men eftermiddagsmörkret dämpar färgerna på dem också. Ingen kommer undan, snart är allt ett blått dunkel. Alla.
Jag satt en stund på en sten vid vattnet, tittade ut i dimman. Vinden snett från vänster, fukt i luften. Glesa maskor i strumpbyxorna, noppor på kappan som var dyr en gång, torrt skinn i stövlarna. När jag satt där landade ett löv intill, ett ensamt, brunt höstlöv. Det finns inga träd i närheten, det måste ha kommit med vinden, långt bortifrån.
På vägen tillbaka hade en av de gråa, torra granarna blåst omkull. Jag höll på att snubbla över den, den bara låg där, med rosetterna på grenarna i oordning, som om den hade stupat på sin post, ville säga att det räcker nu, jag har gjort mitt, jag vill inte vara med mer. Julen är slut, jag också.

Det är den artonde januari, och jag har inget att säga. Jag är helt enkelt bara så förärligt ointressant.

apati

inför att ta tag i mitt liv, inte inför överslagshandlingar som att baka två plåtar kikärtsbullar före frukost, arrangera kvistar, slipa ner brickor eller göra hasselbackspotatis. Ni ska veta att jag var en ambitiös kvinna en gång, en ambitiös kvinna med lovande framtidsutsikter. Läs den här bloggen som ett avskräckande exempel. Gör tvärtom. Alltid.

vardag, verklighet (forts)

Hörni. Jag var inte ute efter att fiska uppmuntrande tillrop (eller det var jag kanske? på ett omedvetet plan? jag går inte i terapi längre, jag kan inte reda ut sånt här), även om jag inser att det var så det lät. Jag är bara så… apatisk. Orden blev kvar på andra sidan nyår, along med det mesta av energin. Och innan tillståndet av apati, som inträdde efter tjugondag knut (varje år, jag hatar januari, hatar alla tomma fönsterrutor, allt hårt kallt ljus, all vardag och tristess som tornar upp sig som en oigenomtränglig mur), var jag upptagen av ett extensivt socialt liv + ett ännu mer extensivt hausfrauande (åt mig själv, jag har inte gift mig sen sist)
Vad jag försöker säga mellan parenteserna är att jag inte har varit uppkopplad mellan jul och trettonhelg (annat än för att googla recept på rotfruktsterriner och pistageparfaiter), inte läst DN sen julafton, huvudsakligen använt datorn för att titta på film på. Jag har levt i en behaglig kokong av hyacintdoft, gamla tv-serier, julgransljus, alkohol, gräddsåser, chokladpraliner och saker indränkta i smör.
Den vardag som jag antar nu har börjat (även om jag avser att skola in mig veckan ut och hålla jullov på halvtid till söndag – min 2.40 m höga gran står t ex kvar eftersom jag har separationsångest och en excentrisk image att odla + bristfällig belysning): den är oöverstiglig och mkt obehaglig. Men av ålder och erfarenhet vet jag att det går över: det går över. Just nu övar jag t ex på att koppla upp mig. I morgon kanske jag publar en bild.
Och mitt underliga förhållningssätt till den här bloggen, som är en förlängning av mitt underliga förhållningssätt till allt, kan vi prata mer om en annan gång. Måndag?

Mitt jullov har dragit ut på tiden (dvs mitt jullov från den publade bloggen, inte den som lever sitt eget liv bland utkasten och är spännande). Jag arbetar på att återerövra verkligheten, vardagen och orden. Fast inte nödvändigtvis i den ordningen.
Jag säger det här till er tre som eventuellt fortfarande finns kvar här. Eller är ni två? En? Ens? Jaja. Den här bloggen har ändå alltid mest varit en inre dialog. På kondoleanskortsgrå bakgrund. Jag säger det här till mig själv.

dimma

Det är dimma, för vilken dag i ordningen vet jag inte. Jag vaknar i ett vitt ludd, somnar till det. Till och med husen tvärsöver är suddiga, som om de målats på vått papper. Eller som om fönstren vore täckta av en tunn hinna smuts och havssalt, opustade sedan evigheter.
Jag tycker om dimma, tycker om hur den förvandlar världen. Allt runtomkring försvinner, jag skulle kunna vara var som helst. På en hed i England, på en liten isolerad ö långt ute i havsbandet, i en nordnorsk kustby. Världen är bara några kvadratmeter stor, bara ett par hus mitt i ett vitt, rykande hav.
Jag gick hem längs vattnet i går eftermiddag, det kändes som att gå mellan sidorna i en bok: det dunkla blå mörkret, dimbankarna, havet, grässlätterna och kullarna som bara skymtade. Det hade kunnat finnas vad som helst bakom dem. Ett slott efter nästa krök, en kringirrande vålnad över stigen. Svanar som vecklar ut sig till något annat i lyftet. Spöken. Eller om det är vad dimmorna består av. Svävande spöken, fuktiga utandningar mot nacken.
Det finns inget väder som ger mig känslan av att vad som helst kan hända så mycket som dimma. Man vet aldrig vad som gömmer sig bakom, man vet aldrig hur världen kommer att se ut när den drar sig tillbaka. Och även om man förstås egentligen vet – det är bara vattenånga, fukt, det finns inte mer bakom den än bakom den genomskinliga luften en klar sommardag – känns det som att spelreglerna sätts ur funktion, som att det är i dimman dörrarna till andra världar finns, som att man ändå inte säkert kan veta. Hela tiden känslan av att något kanske försvinner för alltid när dimman sluter sig bakom, av att man inte vet vad man är på väg in i.
Det är annorlunda med mörker, mörker är lättflytande, enkelt att jaga undan. Dimman är tystare, trögare. Känns på kroppen, klistrar sig fast, följer med inandningen. Ett motstånd i luften, som om man måste tränga sig igenom den när man svänger runt hörnen, ta sats med armbågarna.

Jag stod en lång stund vid vattnet och tittade ut, bort. Det fanns ingenting där. I varje fall inget som jag kunde se.

imma på mörkret

Molnen ser ut som imma på himlen nu; som när man andats på en ruta och bara strimmor av kondens finns kvar. Snyggt.
Och månen är alldeles ny, så tunn att den knappt syns. Jag såg den när jag gick hem längs vattnet, och det kändes som ett fint tecken; bra, hoppfullt, trösterikt. Nytt år, ny måne. Det är som det ska.

eller

Men den bör gå ner över munnen. Nu är jag faktiskt skitsen. Jag har inte tid med det här, jag har en mask att sy. Slutar nu.

friday i'm in love

Jag har så mycket att säga och det ska jag göra också. Men inte nu, eftersom jag måste hitta ett sätt täcka över gråheten och påsigheten i mitt post-förkylda ansikte. Gips?

clusterfuck

Det börjar med en rödbetsburk och slutar med jordbävning.
Jag stod och hängde upp tvätt i badrummet (jag är sjuk, jag har en konstig dygnsrytm) när väggarna började skaka och tänkte att det är bara det här som fattas, nu rasar hela huset ihop. Men det står kvar. Än så länge.
Nu ska jag sätta mig och vänta på nästa fuck, dvs i strikt clusterfuckig bemärkelse.

clusterfuck

Jag är sjuk, allt är emot mig. Jag har trampat sönder nätverkskabeln (eller vad den sladden nu heter), det trådlösa nätverket "silence is death" finns inte mer, nyss tappade jag en stor burk rödbetor på klinkersgolvet i köket. Rödbetsspad och glaskross över väggarna, golvet, mina tandborstskurade fogar, allt. Mig. Det ser ut som om jag har fått en muterad form av mässling, eller röda hund.
Jag har ställt in fem saker sen igår och har snart inget papper kvar att snyta mig i. Men annars är allt bra.

(Rubrik courtesy of Bodil Malmstens blogg. Om jag skulle välja ett enda ord för att beskriva 2008: clusterfuck.)

blå natt

Det har gått över. Och ni måste gå ut nu. Det är fullmåne och mörkret är alldeles blått. Det gnistrade i kullerstenarna, en fågel kvittrade, julgransljus i några av båtmasterna. Bron hängde som ett diamanthalsband på mörkret, som inte ens var mörkt. Det kändes som att gå i en filminspelning, bland kulisser och strålkastare och noggrannt utplacerad rekvisita.
Fast här är allt på riktigt.
Och jag tjatar för att det inte går att låta bli.

jaha,

vad gör ni i kväll? Lussevakar? Dricker glögg med glitter i håret, stryker era särkar, stärker era strutar? Skriver ner verserna till Natten går tunga fjät på pappcirkeln till ljuset?
Jag har ont i halsen och har just ätit kokt potatis med bregott och flingsalt till middag, sittande på en pall vid spisen. Kallt te till. Jag är inte sån här egentligen, jag gillar mat, riktig mat med sås och andra tillbehör (syltlök, lingon). Jag har bara ingen aptit. Är inte hungrig, står och tittar apatiskt in i kylen och frysen för att till sist äta vad som helst som smakar så lite som möjligt. Aldrig annars.
Det går över. Jag har sovit två och en halv timme och gått vilse i sjukhuskorridorer under ombyggnad (när jag stod och såg förvirrad ut i en korsning föste en vänlig kvinna in mig i en sal full av människor med kaffemuggar och räckte fram ett pappershäfte: "du är väl sjuksköterskestudent?" Jag tänkte ett tag att jag borde vara det, önskade att jag hade varit mer lämpad), jag är gnällig. Ytgnällig.
Det går över.
Jag borde sluta blogga nu. Skura ett golv, se en film, dricka en kopp te med honung.
Jag slutar.

ofärgad dager

Dagern nu, jag har stått och tittat på den en lång stund. Mitt emellan ljus och mörker, fortfarande ett tunt lager snö som lyser på taken, ljusen i träden utanför. Det är ingenting – knappt ens ljus, bara ett genomskinligt, ofärgat dunkel – och ändå är det så snyggt. Rent. Uppstramat.
Renata Tebaldi mellan mina väggar nu.

Inga garantier. För något. Någonsin. Bara tillfälliga utandningar, små luftfickor att dröja sig kvar i korta stunder. Jag tror inte att man kan kräva mer. Att någon kan.

……

Mer snö under den 28 november, eftersom jag tydligen inte postade alla inlägg då. Borde jag flytta upp dem? Nej. Borde jag ta bort dem? Antagligen. Men inte i natt.

istället för andra ord

Det snöar igen. Jag stod och tittade ut i mörkret en lång stund; snömörker, inga stjärnor, inga ljus, ingen skillnad mellan himmel och hav, ingen början, inget slut. Bara mörker. Evighet. Litenhet.
När jag gick tillbaka var jag alldeles översnöad. Iskall. Men det märkte jag inte förrän jag kom in.

fyi

roligast

på Nobelfesten: Göran Hägglund som blev intervjuad i sidvind så att håret stod upp som en tuppkam. Hela intervjun.
Just att det var Göran Hägglund.
Annars, venne. Jag skrattade, men jag är ingen bra måttstock, jag är så understimulerad nuförtiden. Det kan ha varit spänningen över att se rörliga bilder igen. (Dessutom är jag osäker på om upprepade skratt verkligen är rätt reaktion på en Nobelsändning.)
Och jag tyckte ändå alltid att Lilian brukade vara snyggast.

Jag försökte tidigare konversera någon som arbetar i bokhandel.
– Har ni sålt mycket av Le Clézio i dag?
– Vem?
– Nobelpristagaren.
– Ja, vad heter han nu igen? Så himla konstigt namn. Jag glömmer det hela tiden.
– Ja… Det var ju Le Clézio. Le och sen Cle-zi-o.
– Är du säker? Men han har nåt skitkonstigt förnamn också.
– J.M.G.
– Nä, men det är nåt mycket längre, jag har sett det på böckerna.
– Det står väl för Jean-Marie Gustave.
– Ja, det var ju det jag sa. Skitkonstigt namn.
Alltså: i en bokhandel. Personen i fråga har läst franska. Fem år.

Annars hoppades jag hela tiden att den rödkindade killen med teknologtofsen som intervjuades i duggregnet utanför – han såg visserligen väldigt rar ut, jag reviderar: en tråkigare teknolog med tofs – skulle råka komma lite för nära ett ljus, eller i varje fall en såssnipa. Det hade kunnat bli kul.

Och bilden från ett rep till Svansjön. Vilket ni alla förstod. Yeats för att jag gillar den elegiska tonen; "the nineteenth autumn has come upon me" etc, och för att jag har deklamerat saker hela dagen (när jag inte har legat raklång på golvet och lyssnat på Händels Messias som ett försök till ångestkontroll). Jag har en rosslig hals, vilket är vältajmat.
Men det är petitesser, ingenting. Och jag menar det. Fingers crossed och knock on wood.
Och inte för halsen.

their hearts have not grown old

Men jag hoppas att det händer något ännu mer fantastiskt. Snart. Yeats.

faktiskt

Jag cyklade hem på stigen som går längs vattnet nyss. Mörk himmel, mörkt hav, inga ljus, bara några strimmor månsken. Halvvägs låg det fullt av svanar och sov, alldeles vita mot det svarta vattnet. Några små snöhögar flöt runt bland dem: som förstenade fåglar som väntade på att vakna. Det såg helt overkligt ut. Som om det borde betyda något.

solens upp- och nedgång etc

Solen upp 08:29, ner 15:35. Dagens längd har avtagit tio timmar och tjugo minuter.
Gör mig inget. Jag har alltid gillat mörker bättre; har lättare för att stiga upp när det är svart utanför fönstren, blir mildare i sinnet när kvällarna kommer krypande redan på eftermiddagen.
Den enda nackdelen: bristen på ljus när jag sitter vid matbordet och jobbar (det borde hänga en lampa här, men det gör det av olika skäl – t ex lathet och beslutsvånda + en bergfast övertygelse, two years and counting, om att jag ändå inte ska bo kvar – inte).
Kortsiktig lösning: skaffa en gran (jag har dubbla belysningar)
Långsiktig lösning: skaffa en lampa.
Ska kasta tärning.
Mjuka, snygga moln i utsuddade blyertstoner nu. And I'm off, ut i kvällen, världen, decembermörkret. Hoppas något fantastiskt händer där.

(Och röran här – publat och opublat och 1350 utkast osv – jag har tänkt ta tag i den. Det kommer förmodligen aldrig att hända – speciellt inte med tanke på att jag har sagt det här tjugo gånger redan – men jag vill att ni ska veta att jag i alla fall hade intentionen.)

Den är alldeles blekblå nu. Himlen. Nästan genomskinlig. Knappt synliga skiftningar i en ljusare nyans, som om någon dragit med fingrarna över färg som inte torkat. Och en tunn hinna av fukt över gatstenarna, träden, taken. Allt glänser.

…

Har jag sagt hur mycket jag tycker om decembermorgnar? Mörkret, stillheten, alla mjuka sken från fönster och träd, himlen som ljusnar till en målning av Yves Klein. Jag skulle kunna gå upp hur tidigt som helst.

så jag slutar och

pratar om något annat i stället. T ex att jag nu sitter i en mycket trevlig rutig kort yllekjol (rost och naturvitt på mörkgrön botten: jag hittade den för en månad sen och blev så glad, den har legat nerpackad i fler år än jag orkar räkna till, vilket i mitt fall inte säger särskilt mycket), vit skjorta under en tunnstickad svart tröja, mormors knutformade strassbrosch, svarta strumpbyxor och håret i en prydlig hästsvans (om två minuter förstörd av min stickade mössa).
Det förekommer så mycket flanellpyjamasar och yllekoftor i den här bloggen, jag känner att jag måste börja nyansera bilden.
Jag har även parfym och maquillage, vilket händer.
Hörni, jag hade tänkt utveckla det här resonemanget – jag har faktiskt loads att säga om både kläder och mejk, eller i varje fall dyra krämer – men jag ser att jag har bråttom.
Ni får kolla på den här i stället. Jag gillar särskilt Lennart Swahns intervju med Bob Dylan under den åttonde. Snygg bild också. Ska bli mitt stilmässiga ideal inför helgerna. Och om vi alla försöker hålla oss till den posen på julafton ska nog allt gå bra.

i'm never gonna stop the rain by complaining

Dimma och duggregn. Äter lussekatter (jag har tolv och ett halvt kilo mjöl, jag kommer att få leva på mjölbaserad mat fram till jul) och har ångest över 1) något mycket ytligt 2) något det är befogat att ha ångest över.
Uppräkningen är i kronologisk ordning, men det känns ändå som att den haltar eftersom ångesten för punkt nr 2 borde överstiga ångesten för punkt nr 1 med råge. I teorin. Det är alltid där det brister.
Nu ska jag – dvs när jag har bytt mina flanellpyjamasbyxor mot något mer passande, t ex en trevlig kjol – åka och konfrontera ångest nr 1.
Dimma och hällregn nu.